Ett litterärt tema jag gärna undviker

Mitt lilla gull i en något avslappnad sovposition

Jag har haft husdjur i hela mitt liv. Främst katter, men också en hund. Och ett gäng ökenråttor som gick från att vara två stycken till att vara tjugotvå stycken på cirka tre veckor. Under mina år har jag tagit farväl av alldeles för många håriga familjemedlemmar och det är lika plågsamt varje gång. Jag kan inte ens låta tanken på att förlora min katt passera i mitt huvud utan att gråta så att ögonen svullnar.

 

Med det sagt så kanske det är uppenbart att jag gärna undviker att läsa böcker om djur som dör eller far illa. Speciellt när det handlar om husdjur som just katter och hundar. Jag klarar helt enkelt inte av det utan att bryta ihop en smula.

 

En gång gjorde jag misstaget att se den här filmen. Snuttig familj, ständig följeslagare som visar dem meningen med mycket i livet. Hej, fallgrop! Jag kan med säkerhet säga att jag aldrig har gråtit så mycket i en biosalong i hela mitt liv. Jag var dessutom förkyld. Ni kan ju tänka er mängden näsdukar jag förbrukade. Nu råkar det vara så att boken som filmen är baserad på står oläst i min bokhylla. Jag är ledsen, herr författare, men jag kommer nog aldrig att läsa din bok.